Zip

Det här funkar jue fan inte, jag är ju helt körd i skallen. Hopplöst fall? I hope not. Damn.

Nåja.. Jag är åtminstone jävligt het i håret.

Goodnight cruel world.

Dööö.

Just nu känner jag mest för att försvinna bort. Långt bort. Helst bort från min egen kropp & själ också. Men nej, inte dö förstås. Bara rymma för en liten stund? This is soooooo not a good night.

Bästa julafton på länge, helt klart. Tack Fredrik & Familjen Gunnarsson! :-] Middag hos farmor, och på kvällen kilade jag & Fredrik ner till Åsa. Jag tog med mig Monopol, så det blev sprit & monopol all night typ. Lite Yatzi på slutet oxå. På Monopol var det jag, Fredrik, Åsa & Åsas pappa Gurra, som vann. Dumma gubbe! :-[ Myskväll iaf.

Nu.. Ja? Jag borde väl lära mig att hålla käften I guess. Det känns som att jag alltid ska sabba allting. Tänk om jag någon jävla gång kunde lära mig.. Och tänk om jag någon fucking jävla fittgång kunde sluta förstöra allt. Varför ska det alltid vara så jävla svårt? Hur mycket ska man egentligen behöva försöka? Jag vet inte hur mycket jag har kvar att ge just nu.. Fuckit. :-/

Borde väl sova, eller något? Röka först hur som helst. Ehum, ja..

Helt klart. Nationellt prov i matte idag, sista delen. Och jag är ganska säker på att det gick käpprätt åt helvete, lovely. Drog hem direkt efter det. Sov en stund, degade vid datorn osv. Drog ner och städade på kvällen, och efter det vet jag inte riktigt var tiden tagit vägen. Har suttit vid datorn, varit ute på promenad med Mudd, pluggat religion och lite annat shit.

Plugget i morgon dårå.. Sömnad hela dagen, och sedan avslutar jag med ett religionsprov, häääärligt.

För övrigt är jag rejält på hugget för tillfället. Grinig, lättretlig, trött, rastlös osv. Vet inte riktigt varför, men.. Mycket att tänka på I guess. Både när det gäller det personliga livet, och plugget. Huugha. Aja, snart jullov i alla fall, då slipper jag tänka alltför mycket på plugget. Bara det personliga kvar då. Eh. Ångestklubben tjohej.

Ångest, Ångest, Ångest.

Jag orkar verkligen inte med någon/något just för minuten.. Urk..

God jävla natt då.

Mycket som snurrar runt i huvudet just nu, och jag kan inte sätta ord på vad jag känner just nu.. Jag är så jävla kluven. Är jag på väg att ge mig in i någonting som jag inte kan hantera? Borde jag fly fältet innan det är försent, eller ta risken? Det finns ju även en risk att det kan leda till någonting bra, tror jag. Men.. Med tanke på hur förvirrad och annat det får mig att känna mig, så förmodar jag att det inte är bra? Asch.. Jag orkar inte. Ibland önskar jag bara att jag kunde spola tillbaka tiden, eller bara förtränga vissa saker som hänt. Dock fungerar det väl inte riktigt så i verkliga livet. Oh my.

Kryptiskt? Jo jag vet. Jag är rädd för att prata om det, men var ändå tvungen att få ut lite av allt det som snurrar runt utom kontroll i huvudet just nu. Jäkla skit, varför får det mig att känna såhär? Och vad "såhär"? Jag vet ju inte ens vad jag känner, och det är fucking förvirrande. Jag orkar inte.

Jag är så sjukt jävla trött på precis allting just nu. Ingen motivation eller ork till att göra någonting i överhuvudtaget, och vartenda liten småsak retar gallfeber på mig. GAHHHHHH. Dö! Jag orkar inte städa, jag orkar inte plugga, jag orkar inte vara social, snäll & trevlig, jag orkar inte äta, jag orkar inte försöka. Jag fucking orkar inte. Idiotvärld, skitliv, fittmänniskor. Dö, dö, dö.

Finally, ja. Fick världens psykbryt igår, kände bara att jag verkligen inte orkade mer. Fick dock ha ett litet terapisnack med Fredrik, och det lättade upp en aning i alla fall. Idag hoppade min mentor på mig, min mattelärare konstaterade att jag inte varit där sedan vecka 37 [visserligen har vi varit lediga sissådär 3 lektioner sen dess, men i alla fall..] Han sa till mig att tala med henne, samt sömnadsläraren Helena, vilket jag gjorde. Och nu är jag glad att jag gjorde det, faktiskt. Helena pratade genast med matteläraren, och skulle prata med min mentor och se till att alla andra lärare fick reda på läget. Jag sa som det var med allt, och hon tog mig verkligen på allvar och lyssnade osv. Hon kom med ett bra förslag om att läsa så många ämnen som möjligt hemma tills vidare, eftersom det fortfarande går ganska bra. Så om det går bra kommer jag under en period nu bara att behöva åka in till skolan på onsdagar & torsdagar när vi syr, samt till idrotten och eventuella genomgångar, redovisningar & prov. Annars får jag hemuppgifter att jobba med. Hon var även noga att påpeka att det ska vara organiserat, och att ta kanske 3 veckor nu först, och sedan träffas och prata och kolla av så att det funkar osv. Det här är mer en lösning tills vårdcentralen behagar höra av sig, och det händer någonting där. Men det känns ruskigt bra. Om det blir såhär tills vidare så tror jag att jag kan palla med skolan, för jag vill verkligen det. Men jag klarar inte av att ta mig dit 5 dagar i veckan, det går bara inte, hur mycket jag än försöker tvinga mig själv till det. Hoppas att det löser sig bra nu, håll tummarna gott folk. Hoppas, hoppas, hoppas.

... Och jag har inte gjort något speciellt vettigt idag heller, suprise! Vaknade vid 12, försökte käka lite, och vid typ kvart över 1 stack jag bort & plockade upp kusinen och en stycken brud. Skjutsade hem henne till Hallsberg, och sen drog jag & kusin till Kumla där han piercade tungan. Kom nyss hem. Ska väl ner & städa lite sen, annars vet jag inte. Trodde att jag skulle kunna få hitta på något kul med pojkvännen idag, men han var visst tvungen att träffa sitt ex, så dom planerna gick ju i stöpet.. Aja, whatever.

Annars.. Känner jag mig allmänt kass och idiotisk. Jävla liv. Eller vad man nu ska kalla det.

Ja, jag var ju då iväg till läkaren på vårdcentralen idag. Jag måste säga att det gick bättre än väntat, och läkaren var betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Han lyssnade ordentligt, och sedan fick jag ta en massa prover för att kolla om det var något fysiskt fel. Dom skulle höra av sig, och är det inte något fysiskt fel så skulle han kontakta psykiatrin i Hallsberg och ordna så att jag får komma dit. Hoppas att allting inte tar alltför lång tid, och att det kan lösa sig på något vis. Nu känns det i alla fall som att det åtminstone har hänt någonting, vilket gör att det känns lite lättare. Aja, bara att hålla tummarna nu förmodar jag..